Alla dom som sätter spår.
Man möter vissa människor här i livet, både korta och långa stunder.
Sen försvinner dom, eller så försvinner man själv.
Livet rullar på utan dom, allt fortsätter som om dom aldrig hade varit en del av ens liv, tagit upp ens tid, tankar och känslor.
Och sen nätter som denna, då dyker dom upp, man får tillbaka ett minne eller två, suger på det som en karamell.
Det har gått så många år.
Men ändå kan jag inte låta bli att undra.. Hur mår du nu? Vad gör du? Fann du lyckan långt där borta?
Även om livet rullade på, och dom här människorna kom och gick, och just där och då kanske man inte trodde att det betydde speciellt mycket.
Men nu vet man att det gjorde det, för dom formade mig.
Jag fick yttepyttesmå pusselbitar av samtliga och dom hjälpte till att bygga mig.
Och så är det ju fortfarande, människor kommer och går, betyder mer eller mindre.
Och dom kommer fortfarande hjälpa till att bygga.
