gudtalarut

Nu slog det mig att igår var första gången på flera veckor jag bara var med mig själv.
Mig själv och ingen annan.

Det är konstigt det där, att man kan ha så många människor runt omkring sig, lite för nära, lite för långt bort, så mycket prat och så mycket tysthet.
Att det så snabbt blir en vana?
Man glömmer bort hur det är att vara ensam, att bara tillbringa tid med sig själv och göra vad man vill, tänka och känna ifred.

Egentligen borde jag kanske planera in en "baramigsjälvdag" i veckan.
För det är ju egentligen bara under dom här stunderna jag kan sortera och bli sams med mig själv.
När livet verkligen hinner ikapp.

Hm, det tåls åtminstone att funderas på.