Jag vill skrika men törs knappt viska.


Kan inte tiden bara gå, lite snabbare, lite mer smärtfritt.
Snälla?

Inuti är det storm.
Allt känns, inget känns.
Pendlar mellan trygghet och panik.
När blir det bra? Kan inte någon bara säga nääär de verkligen blir bra?
Allt skulle vara så mycket enklare då, lättare att härda ut.

Jag är inte uppe på toppen eller nere på botten.
Bara fast där precis vid ytan, alldeles precis mitt i.

Luft, kallsup, luft, kallsup.
Allt varannan gång.
Fan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0