Påtal om ingenting.
Vissa människor man träffat, under korta perioder känner man ju inte, inte speciellt bra iallafall.
Man ser bara deras bra sidor, det där roliga och "lyckliga" jaget liksom..
Dom där lite sämre sidorna ser man inte ens någon glimt av..
Jag får alltid känslan av att dom är omänskliga, och då dras jag ännu mer till dom.
Så jävla hela och rena så jag kan inte låta bli att fascineras.
Men sen är det som att någon trycker på en knapp.
Jag får en fix idé.
Måste. Hitta. Vad. Som. Är. Fel.
För ingenting kan ju faktiskt vara sååå bra.
Och så letar jag och letar och letar.
När jag väl har funnit det, spelar det ingen roll om det är ett litet eller stort fel.
Då sliter jag ner dom från den där jävla piedestalen som dom redan har tillbringat två sekunder för mycket på.
Och då kommer uppenbarelsen.
Dom är precis lika jävla mänskliga som mig.
Och så är allt sig likt igen, bara lite tristare och mindre fascinerande.
Men ändå rätt okej.
