Så är det, precis just så.
Jag somnade alldeles för sent och vaknade alldeles för tidigt.
Och hjälp vad konstiga drömmar jag har haft!
Livsångest och dödsångest på samma gång, så mycket tankar och känslor som man inte kan sortera i verkliga livet så det kommer ikapp när man har slagit ihop sina blå.
Men det kanske är det ända och rätta sättet att bearbeta saker på?
Jag tänker och känner för alla runt omkring mig som har det svårt nu.
Dom som kämpar för att klara sig och som lever med sorg och smärta.
Dom som har råttor i bröstet som äter upp dom inifrån. Dom som försöker få allt att funka, och för dom som försöker ta kontrollen över sina liv igen.
Jag har nog bara en viss mängd ord att säga, och när dom är slut så kan jag bara kramas.
För jag kommer finnas där, finnas för dom som står mig nära.
I hur många evigheter som helst.
